SKOGENS KOL

Historien om Skogens Kol börjar 1876, i en tid då Sveriges industrier växte och järnbruken hade ett nästan omättligt behov av träkol. I Sibo, strax utanför Kilafors, fanns goda förutsättningar med närheten till de stora skogarna, järnvägen och sjön Bergviken. Det som började som ett företag för träkolsframställning utvecklades under början av 1900-talet till ett omfattande industriområde.

Här reste sig de stora tegelbyggnaderna, kolugnarna och kabelkranarna som transporterade ved från de väldiga upplagen. I de murade ugnarna hettades veden upp till omkring 500 grader utan tillgång till syre. Genom processen, som kallas torrdestillation, framställdes inte bara träkol utan även tjära och råvaror till den välkända Skogens Ättika. Produkterna fraktades med järnvägen från den lilla byn till kunder långt utanför Hälsinglands gränser.

Men Skogens Kol var mer än en fabrik. Kring industrin växte ett helt samhälle fram, där arbetet och vardagslivet var tätt sammanflätade. Här fanns tunnbindarna som tillverkade tunnor, kvinnorna som arbetade med ättikstillverkningen och generationer av familjer vars liv präglades av fabriken. Många tillbringade hela sina yrkesliv här, och kunskaper och traditioner fördes vidare från en generation till nästa. Skogens Kol blev inte bara en viktig industri för bygden. Fabriken var under lång tid själva hjärtat i Sibo, en plats som formade både människorna och samhället omkring den.

Skogens Kol idag – ett kulturarv i väntan på en framtid Sedan produktionen upphörde 2013–2014 har det gamla fabriksområdet i Sibo stått övergivet. De historiska industribyggnaderna förfaller långsamt, samtidigt som naturen tar tillbaka marken. Varje år som går riskerar ytterligare delar av ett unikt industriarv att gå förlorade. Det största hindret är de komplicerade ägarförhållandena. Efter konkursen har fabriksfastigheten hamnat i ett juridiskt och praktiskt dödläge. Utan en fungerande ägare som kan fatta beslut och ta ansvar är det svårt att underhålla byggnaderna eller utveckla området. Samtidigt finns omfattande miljöföroreningar efter mer än hundra års industriverksamhet. Länsstyrelsen arbetar med att utreda föroreningarna och förutsättningarna för en framtida sanering. Men någon finansierad helhetslösning för området finns ännu inte. Bollnäs kommun har hittills avvisat förslag om att köpa fastigheten, bland annat med hänvisning till de ekonomiska riskerna och osäkerheten kring saneringen. Viljan att rädda Skogens Kol finns däremot. Lokala föreningar och engagerade privatpersoner arbetar för att de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna ska bevaras och att området på sikt ska kunna utvecklas till ett industrimuseum. Men medan miljöfrågan utreds och ansvarsfrågan förblir olöst fortsätter byggnaderna att förfalla. Frågan är inte längre bara vad Skogens Kol en gång var – utan hur mycket som kommer att finnas kvar när en lösning till slut blir möjlig.

Tjäran var en av Skogens Kols viktigaste produkter. Men den industri som under generationer skapade arbetstillfällen och bidrog till samhällets utveckling lämnade också efter sig omfattande miljöföroreningar.  Fram till 1961 leddes förorenat processvatten från kol- och tjärtillverkningen genom diken ut mot sjön Bergviken. Vid fabriken finns en naturlig damm som ibland kallas Svarta lagunen. Här samlades rester från produktionen, och undersökningar har beskrivit tjärliknande massor på botten och mycket sparsamt växt- och djurliv.  Tidigare miljöundersökningar har också påvisat tjära och PAH i marken samt höga halter av arsenik och nickel i grundvattnet i riktning mot sjön. Föroreningarna är en av de stora utmaningarna för Skogens Kols framtid.  Om området ska kunna utvecklas och de historiska byggnaderna bevaras behöver miljöproblemen hanteras. Det handlar inte bara om att rädda ett kulturarv, utan också om att ta ansvar för de spår som över hundra års industriverksamhet lämnat efter sig.